Jonas Karlsson handlade av Jenny i kiosken igår. Det är nästan så jag är avundsjuk.

Men bara nästan.

John Mayer @ Royal Albert Hall - Good Love Is On The Way

En av de bästa låtarna han framträdde med under kvällen. Ska du se nån ska du se denna.

John Mayer

Vet inte riktigt var jag ska börja nånstans...

Konserten var jättebra, visserligen är jag partisk då jag älskar John Mayers musik, men vem är inte det som var där i måndags.

Förakten bestod av en britt vid namn Newton Faulkner. Jag hade aldrig hört talas om honom innan men han var perfekt som uppvärmning. Han var en charmig och rolig kille som spelade bra musik. Som avslutning på sin spelning lovade han att spela Spongebob Squarepants om vi var duktiga och sjöng med i en av hans låtar. Vi gjorde det vi lovade och så också han. Alla sjöng ljudligt med så tydligen var denna en populär låt bland publiken.

Så då det vi alla var där för. Bandet kom upp på scen och musiken började. Det är alltid lika härligt när konserter börjar. Det är som första låten på en skiva, den måste grabba tag i en och vara mäktig på något sätt. Johns intro var bra och när Belief startade var konserten ordentligt igång körd. Han fortsatte med I Don't Trust Myself, som inte är en av mina favoriter, men man ska ju inte vara kräsen. Sen börjar setlistan bli lite fuzzy för mig. Innan den röda kavajen åkte av spelades i alla fall Vultures, med massor av lysande solon på saxofon, trumpet och John själv så klart på gitarr. Good Love Is On the Way var en låt jag aldrig hört förut, men blev snabbt en favorit och möjligen också den bästa av kvällens repertoar. När den svettindränkta skjortan sedan var det enda på spelades Dreaming With a Broken Heart, fin som alltid, Slow Dancing In a Burning Room, en av favoriterna från senaste plattan och grammyvinnande singeln Waiting On the World To Change. Här kommer också närbild på lite fingerfärdighet. Från "Heavier Things" spelade han Bigger Than My Body och sedan också en Ray Charles cover, I Don't Need No Doctor (film från kvällen efter). Det var en skön Gravity som fick avsluta huvudakten, med stående ovationer från alla i publiken. Efter stora applåder kom John ensam tillbaka ut på scen med akustisk gitarr i hand. Stop This Train är riktigt bra på skivan och så fin akustisk trots hans lite udda visslande mitt i låten. Hela konserten avslutades med ett medley (kan man säga det om två låtar?) från hans första skiva, No Such Thing och Why Georgia. Ett perfekt slut på en fantastisk konsert.

Jag älskar som sagt hans låtar och sången är bra, men på konsert är gitarrspelet bättre. Så många mäktiga solon som bara fortsatte och fortsatte. Ibland undrade jag om han glömde bort att det var verser kvar på låtarna. Denna gången var han inte heller särskilt pratglad, han sa redan i början att han inte hade något planerat, men till sitt försvar sa han att han kunde spela gitarr riktigt bra. Vilket jag var nöjd med.

Om det är nåt jag ångrar på denna resan så är det att jag inte stannade för konserten kvällen efter. Men för mycket av det goda är ju inte heller bra. Så nu är det bara att vänta till nästa gång.

Jag skriver, därför lever jag

Så då var jag tillbaka i Göteborg igen. Det har varit riktigt roliga två dagar och en sjuhelsikes kväll. Jag kan bara hoppas att han kommer till denna del av världen snart igen. Han lovade visserligen att komma om vi gjorde det, men musiker...man kan ju inte alltid lita på dem.

Anyways

London är en sån härlig stad som jag inte såg nog av. Två dagar räcker inte. Särskilt när man spenderar så lång tid bara att ta sig till och från flygplatsen. Det hela började med att jag gick av på fel hållplats med tåget in till London, men det var inte mer än lite tunnelbana kunde fixa. När jag hittat min bäring och hörlurarna sattes i öronen blev allt mycket lugnare. Och när baggaget blivit avsläppt på hotellet (rummet var inte färdigt än) var jag redo för lite hederlig shopping. Oxford street låg bara 15 min bort så jag visste vart jag skulle. Massor av affärer av alla de möjliga slag, mest tid spenderade i Waterstone's (böcker) och HMV (filmer), men en och annan klädaffär blev det också, så väskan hem var lite tyngre än den som följde med dit. Shopping längs Oxford och Regent street avslutades på Picadilly Circus innan jag var tvungen att ta mig tillbaka. Jag hade ju en konsert att se fram emot.

Singelrummet blev ett dubbelrum och efter en snabbdusch gick jag ut för att äta mat. Jag hade inga problem med att gå på stan själv, tycker faktiskt det är ganska skönt, och det mesta annat är också ganska kul att göra själv, men nåt jag aldrig gillat är att äta ensam. The Swan blev i alla fall mitt stopp och Fish n' Chips min måltid. Maten var god, men kunde inte riktigt njuta då jag kände obekväm. När jag efter en snabb titt på min biljett upptäckte att den tid jag trodde dörrarna öppnades var den faktiska starttiden för konserten fick jag bråttom. Men en språngmarsch genom Kensington Garden och jag kom fram i tid.

Då jag har så mycket att säga om konserten så får den bli ett eget inlägg lite senare. Fantastisk var den i alla fall och jag är så glad att jag faktiskt åkte till London för att se honom igen.

En god natts sömn senare och jag var redo att tackla Londons alla sevärdheter. Först tillbaka till Royal Albert Hall för ett foto och sen vidare till Buckingham Palace. Jag vet inte om man ska kalla det tur eller otur, men jag kom dit i tid för vaktombyte. Då det var enormt mycket folk bestämde jag mig för att stanna. Så många människor kan ju inte vänta på något tråkigt. Jag hade fel. Eller det var ju ståtligare än den vid det svenska slottet, men mest bara massa gubbar som marscherar i sina fina uniformer till musik. Så sen bar det av till Westminster Abbey som följdes av Houses of Parliament, Big Ben och London Eye. När jag tyckte att sevärdheterna var avklarade var det dags att tänka på hemfärd. Jag åkte till Victoria Station och köpte bussbiljett till Stansted. Bussen skulle gå en timme efter att jag köpt biljetten och på den tiden skulle jag hinna tvärs över stan, hämta väskan, tillbaka och äta nånting nånstans. Hmm det blev plötsligt lite stressigt. Väl på hotellet bestämde jag att jag inte skulle hinna utan jag satte mig ner, åt en banan och laddade min iPod istället. Som tur var visste jag att det fanns ett tåg till flygplatsen som jag kunde ta. Efter lite vila hoppade jag på tunnelbanan till Liverpool Street och sen tåget ut till Stansted och jag var på väg hem igen.

Kensington Garden låg precis utanför hotellet och var en mysig fin park. Perfekt genväg till Albert Hall också.

Royal Albert Hall där magin upplevdes.

Kartan var i hand nästan hela tiden. Men det var den för var och varannan människa. Det finns många turister i London.

Jag hittade lite hem bland allt främmande.

I väntan på nästa vaktombyte.

Pompa och Ståt.

Är det riktiga vapen?

Westminster Abbey som jag missade förra gången jag var i London.

Big Ben med London Eye i bakgrunden.

Så till sist jag själv på Westminster Bridge med Houses of Parliament bakom. En sån fin dag att avsluta en sån härlig resa på.

Det har verkligen varit roligt och lärorikt att resa iväg själv även om det bara var över en natt. Och London måste jag tillbaka till snart igen. Så många affärer jag inte hann gå in i. :)

Snart mitt i ett äventyr

Så har dagen kommit som jag både ser riktigt fram emot och räds för. Det är dags för mig att ta flyget till London, ensam.

Egentligen ska det bli jättekul, särskilt då anledningen att jag åker dit är för att se John Mayer, fast också för att få se London och förhoppningsvis shoppa lite. Men så kommer orosEmma fram och tänker på allt som kan gå fel och som jag denna gången måste klara själv och då vill jag inte alls åka. Inte behöver jag se John Mayer SÅ mycket.

Imorgon går flyget i alla fall och inom kort ska det nog komma upp några rader om huruvida jag överlevde eller inte.

I helgen åkte jag med föräldrarna upp till landet för en sista njutning, i alla fall för mig. Jobbar varje helg nu fram till mitten av oktober. Föräldrarna målade och jag solade (hade inte det minsta dåligt samvete). Vi åt middag på trädäcket och såg en säl simmandes inne i viken. Helt fantastiskt! Har så klart sett dem ute i skärgården, men det var min första inne i viken. Kusinen Clara kom på söndagen upp för att spendera två veckor där uppe, ensam. Jag är oerhört imponerad.

Hela huset är nu målat i sin gråa nyans, bara ett lager färg till. Suck!

Regnbågen gör alltid regnskuren lite trevligare.

En inflyttningspresent från mammas arbetskamrat. Den brann så fint och mysigt ute på däcket om kvällarna.