En oväntad semester

Jag fick en möjlighet att åka upp till landet över Kristihimmelsfärd och tog den. Hanna som hörde att jag skulle spendera några dagar där upp var inte sen med att hoppa på. "En roadtrip!" Snabbt som attan var det utmejlat till flera en förfrågan om de ville med. Men som det såg ut på onsdagkvällen när jag tog tåget upp så skulle de bara vara 3 som kom. Jo men det ska vi nog klara av tänkte jag, även i vårt nya hus.

Men så kom torsdagsmorgonen och jag ser ett sms på mobilen. Vi blir 6 som kommer! stod det. Oops! Nu snackar vi några fler. Tillslut efter något samtal på telefon och vidare så blev slutantalet 7 chalmerister som skulle ta en roadtrip till Havstenssund. Hur kommer detta att sluta?

På torsdagseftermiddagen anlände en tjej- och en killbil med 7 glada människor till vårt hus. Hanna, Jennie och Jenny i ena och Lars, Falken, Per och Tobbe i den andra. Efter mycket beundran av både huset och utsikten (lite stolt får man väl vara över sitt paradis) fikades det med muffins bakade av både Hanna och mamma (Tack båda!).

Anledningen till denna roadtrip var för vissa i alla fall att måla huset. Men innan det tog vi en tur upp i bergen och ned till badplatsen.

Alla uppe på berget (Falken bakom kameran).

Falken med Hällsö bakom.

Hmm...ner kommer man ju alltid.

Tre tjejer på en bänk.

Per ute i det fina vädret...och vida världen.

Målarkäderna kom sedan på och medan pappa satte igång grillen satte några igång med att måla baksidan av huset. En liten avstickare är att i originalet uppe på berget bodde Anders och Alvar, min morbror och kusin under denna helg. De var såklart nedbjudna till middagen och vi fick så snällt låna deras husöver natten då vi var 8 pers. som skulle sova nånstans (De lånade mitt rum undertiden). Ja ja i alla fall så kan man inte kalla vårt gängs humor för en hög sådan. Det mesta hamnar nog ganska långt under bältet. Vi tycker det är skoj och skrattar gott. Men det roliga var att se Hanna som stod på en stege, målandes och skämtandes med vår höga kaliber, sedan vända sig om och få något förskräckt i ansiktet när hon ser att min 13åriga kusin sällat sig till gruppen som stod och tittade på. Alvar klarade sig nog däremot oskadd. Inga allvarliga med än så länge i alla fall.

Målandet i full gång. Notera Falkens
påsskydd mot målarstänk för fötterna.

För de som inte ville måla fanns det utmärkta platser

att sitta på och vara projektledare och platschef.

Middagen var god och lång. Särskilt då det efter huvudrätten insågs att diskmaskinen läckte och att efterrätten skulle göras innan den kunde serveras. Det sistnämnda var dock gott och värt att vänta på (Tack Hanna än en gång!).

12 pers runt ett bord...det blev lite trångt.

Glass med annanas, melon och bärsås, mmm...

Så sades det godnatt till föräldrar och släktingar och vi drog oss upp mot originalet. Det blev ostbricka med kex och druvor, samt chips med cola och såklart kortspel. Ett måste sådana här kvällar.

Lärde mig ett nytt kortspel, Janiv.

Klockan blev sent och det var sängdags, men då alla hade sovsäckar med sig, gick det ju klart inte att lägga sig utan lite sovsäcksbrottning av alla de möjliga slag.

Myspys?

Hmm...

Många barn leker bäst!

I stugan låg det också en död mus begraven. Detta kändes på doften som låt oss säga var rätt... annorlunda. Det kunde inte heller sovas för Lars psykopatiska skratt från hans rum i ena änden på huset och Tobbes skrämda skrik från andra. Han var nog lite rädd för att spökmusen skulle komma. Men efter ett tag fick vi i alla fall några timmars sömn innan det var dags att gå upp för deras hemfärd. Det fanns lite tider för dem att passa.

Så var det hemfärd.

Som man brukar säga Underbart är kort!

Min fortsatta dag spenderades genom att måla en av mina sovrumsväggar. Att det tar sån tid att måla när man är själv!

PANIK!

Datorn kraschade en stund idag. Den funkade perfekt när jag gick till matbordet för att äta, men var död när jag kom tillbaka, förutom en irriterande rödblinkande lampa. Första tanken som for genom huvudet var NEJ alla mina bilder! Jag bryr mig inte om mycket, men alla mina kort som tagits genom åren. De vill jag inte förlora. Särskilt inte när jag någon dag tidigare tänkt att jag borde bränna ut en skiva med alla som finns i datorn.

Som tur var lade pappa en snäll och teknisktlagd hand på datorn och den startade så fint igen. Och puh! allt fanns kvar. Men det första jag gjorde var att backa upp alla mina bilder på min externa hårddisk.

Note to all: Lämna aldrig något du vill ha kvar, endast sparat i datorn!

Vackert Land

Min morfar han hojtade ständigt i bilen:

"Vackert land vi bor i."

På väg ut till stugan minst två gånger milen:

"Vackert land vi bor i."

Nu har jag tagit över, det ingick i dealen:

"Vackert land."

"Vackert land."

"Vackert land vi bor i."
(Bo Kaspers Orkester "Vackert Land")

Tog tåget upp till Havstenssund i onsdagskväll, för några dagars ledigt innan jag skulle jobba. Under resan upp slog det mig hur vackert landet vi bor egentligen är. Det är inte ofta jag tänker på det. Mestadels drömmer jag som säkert många andra bara bort härifrån, utomlands till något exotiskt land med vacker natur. Men vi har det ju här mitt under våra näsor...kanske inte det exotiska, men det vackra. Jag borde ta vara på det mer. Resa i Sverige och njuta av vår underbara natur.

Minst sagt tappad bakom flötet

Jag stod nog fem minuter utanför Willys, svärandes för mig själv och undrade varför cykeln inte gick att rulla, tills jag insåg att jag glömt låsa upp den.

Jag har ett problem

Jag: Hej jag heter Emma och jag är musikberoende.
Alla: Hej Emma!

Som man brukar säga: The first step to recovery is knowing you have a problem.

Jag har varit rädd för detta ett tag nu och som det står ovan så erkänner jag nu mitt problem. Jag kan inte gå utanför dörren utan min iPod. I know! Sicket problem! Men det är det faktiskt. Framtida och nutida biverkningar är hörselskador, tystnadsrädsla och väskbehov vid utgång. Jag tycker det är jobbigt att behöva gå till skolan eller stan utan att lyssna på musik. Ännu värre blir det om jag nån kväll ska ut och måste då välja att ha väska med bara för att iPoden ska få plats nånstans. Jag kommer antagligen inte att sluta lyssna på musik, men kanske vänja mig av vid att ha med det vart jag än går. Får bli mitt nyårslöfte...nästa år.

Bloggkoll

Slog på 6:an en fredagkväll och fann mig själv framför ett avsnitt av Stargate Atlantis. Där jag förälskade mig i en helskön kille: Dr. Rodney McKay, eller David Hewlett som han heter i verkliga livet. Båda lika helfestligt nördiga! Det visade sig att David (ja vi är på first-name basis) också har en blogg. Säg, vem har inte det nu för tiden? Men det jag älskar med honom är just att han är en sån nörd, och stolt över det. Hans sida heter till och med dgeek. Likaså med Zach Braff, också så roligt udda. Han har för övrigt sin blogg här.

Är vi inte alla egentligen lite nördiga? Jag vet i alla fall att jag är det och tycker det är kul. Vem vill vara perfekt hela tiden och bara göra det man borde? Så nu slår jag ett slag för detta:

Våga vara Nörd!

Så får vi se om nån följer mig.

Cortège, spex och stunthopp

Det är underligt hur man kan tänka på något så mycket och sedan så totalt glömma bort det.

Julia och jag gick och såg Chalmersspexet Hannibal på Valborg och hade innan tänkt se på den årliga Cortègen. Vi ställde oss ett stycke upp på Avenyn så vi skulle hinna till spexet i tid. Ja spexet, då måste vi ju gå in med biljetter...BILJETTERNA...jag har glömt biljetterna!

Varje dag senaste veckan har jag tittat på biljetterna på mitt skrivbord och tänkt: "Dessa får jag inte glömma på måndag." Och se vad hände? Jo, jag glömde så klart biljetterna! Som tur var hade jag en snäll bror hemma som hjälpte till att få fram dem i tid. Men inte utan besvär. Julia och jag gick upp längs Viktor Rydbergsgatan och tittade på Cortègen. Det är lustigt hur kort den känns när man går mot den. Vi hann som tur var se alla vagnarna, men förstod kanske hälften. Biljetterna hämtades och nu var det lite bråttom. Vi ville båda helst besöka damrummet innan. Så vi kom upp med den brilljanta idén om att ta en "genväg". Vilket betydde att vi skulle ta oss ned från en säkert 2 meter hög mur (nu överdriver jag kanske lite). Julias nedhopp såg faktiskt inte så farligt ut, dock huade några människor runt omkring. Men mitt hopp...ja man kan inte kalla mig graciös...duns ned på båda fötterna och sedan överslag framåt så knäna åkte i backen och så klart händerna. Har inte kännt skrapsår på handflatorna sedan jag var liten. Ned kom vi i alla fall och vi sparade säkerligen många viktiga sekunder. Vi skulle passa utmärkt i Mission Impossible 4. Så behövs det stuntkvinnor till den så är det bara att ringa.


Saknade att inte vara med i Cortègen i år. Gick på Chalmersparkeringen för att hälsa på andra V:are som var med och för att köpa ett program. Vagnen handlade om Reinfeldts regering och alla hastiga och lustiga avhopp.

Det var verkligen kul att vara med i Cortègen. Först hela byggveckan med allt skoj och så själva dagen, men adrenalin och lite nervositet. Det är ju ändå rejält många människor som ska se det man byggt och oftast en själv med. Men som sagt detta året fick de klara sig utan mig och det gjorde de gallant!

Tre glada gossar...ehm...eller två stycken och en glad svart städhjälp.

Så har skolan börjat igen. Det är jobbigt med alla dessa "smålov". Det känns som om sommarlovet har börjat varje gång, och det blir bara svårare och svårare att komma tillbaka till skolan. Men snart så! Jag ser ljuset i tunneln och det har blivit ett snäpp ljusare nu sen Hanna och jag hoppade av Engelskan.