Cortège, spex och stunthopp

Det är underligt hur man kan tänka på något så mycket och sedan så totalt glömma bort det.

Julia och jag gick och såg Chalmersspexet Hannibal på Valborg och hade innan tänkt se på den årliga Cortègen. Vi ställde oss ett stycke upp på Avenyn så vi skulle hinna till spexet i tid. Ja spexet, då måste vi ju gå in med biljetter...BILJETTERNA...jag har glömt biljetterna!

Varje dag senaste veckan har jag tittat på biljetterna på mitt skrivbord och tänkt: "Dessa får jag inte glömma på måndag." Och se vad hände? Jo, jag glömde så klart biljetterna! Som tur var hade jag en snäll bror hemma som hjälpte till att få fram dem i tid. Men inte utan besvär. Julia och jag gick upp längs Viktor Rydbergsgatan och tittade på Cortègen. Det är lustigt hur kort den känns när man går mot den. Vi hann som tur var se alla vagnarna, men förstod kanske hälften. Biljetterna hämtades och nu var det lite bråttom. Vi ville båda helst besöka damrummet innan. Så vi kom upp med den brilljanta idén om att ta en "genväg". Vilket betydde att vi skulle ta oss ned från en säkert 2 meter hög mur (nu överdriver jag kanske lite). Julias nedhopp såg faktiskt inte så farligt ut, dock huade några människor runt omkring. Men mitt hopp...ja man kan inte kalla mig graciös...duns ned på båda fötterna och sedan överslag framåt så knäna åkte i backen och så klart händerna. Har inte kännt skrapsår på handflatorna sedan jag var liten. Ned kom vi i alla fall och vi sparade säkerligen många viktiga sekunder. Vi skulle passa utmärkt i Mission Impossible 4. Så behövs det stuntkvinnor till den så är det bara att ringa.


Saknade att inte vara med i Cortègen i år. Gick på Chalmersparkeringen för att hälsa på andra V:are som var med och för att köpa ett program. Vagnen handlade om Reinfeldts regering och alla hastiga och lustiga avhopp.

Det var verkligen kul att vara med i Cortègen. Först hela byggveckan med allt skoj och så själva dagen, men adrenalin och lite nervositet. Det är ju ändå rejält många människor som ska se det man byggt och oftast en själv med. Men som sagt detta året fick de klara sig utan mig och det gjorde de gallant!

Tre glada gossar...ehm...eller två stycken och en glad svart städhjälp.

Så har skolan börjat igen. Det är jobbigt med alla dessa "smålov". Det känns som om sommarlovet har börjat varje gång, och det blir bara svårare och svårare att komma tillbaka till skolan. Men snart så! Jag ser ljuset i tunneln och det har blivit ett snäpp ljusare nu sen Hanna och jag hoppade av Engelskan.