Johanneberg är mera Landala än Notting Hill

Jag och föräldrarna var ju i London för snart en månad sen. Oj, vad sommaren snabbt försvinner...får nästan panik. I alla fall så blev det ju bara konsertbloggning innan så här kommer några bilder från tiden då vi inte var i Hyde Park och lyssnade på musik.

Det fanns massor med söta ekorrar i Kensington Gardens då vi gick hem på fredagkvällen. De sprang verkligen överallt.
Rummet var ett trebädds vilket brukar betyda att jag får sova på nån liten bäddsoffa inträngd i nåt hörn, men inte här inte. Jag hade ett eget loft med fönster och TV. Riktigt skönt och massa plats för oss alla.På lördagen bestämde vi ju oss för att komma lite senare till festivalen, så morgonen gick åt till lite sightseeing. Big Ben som vi alla nog vet hur den ser ut nu, men det var härlig himmel bakom.

Trafalgar Square som jag missat under alla mina andra turer till London. Fontänen svalkade gott i den värme som kom ganska samtidigt som vi till London. Londons konstgalleri låg där så vi tog en tur in då det var gratis och som alla vet, "Gratis är Gott".

Söta gräsänder simmade omkring i fontänen. Det såg så härligt ut att jag ville hoppa i själv.

På Leicester Square stannade vi och åt glass i en äkta italiensk gelateria. Helt underbart gott. Förstår inte varför ingen öppnar en sån i Göteborg. "Lejonet och Björnen" är ingenting jämfört med äkta italiensk glass.
Så på söndagen tog vi en båt längs Themsen till Greenwich och på vägen såg vi Londons flera fina byggnader. Tate Modern Art Gallery, med fantastiska väggmålningar på utsidan.

Alla byggnader var dock inte lika fina, vilket vår underbart sarkastiske kapten/guide gladeligen delade sina tankar om med oss. Denna byggnads arkitekt var nu kraftigt medicinerad och låg på psyket då han tydligen blivit tvingad till att bo i sin skapelse. I alla fall sa var kapten detta och mycket mer om byggnaderna vi såg. Underbart roande båttur var det.Towerbridge är alltid lika ståtlig.

Jag ståendes över tidslinjen. Det är här utgångspunkten för all annan tid i världen. Greenwich Mean Time.

Härlig väggmålning i Soho. Däremot fanns det många intressanta affärer i Soho, jag som trodde det var ett trevligt café- och barområde fick mig en smärre chock när affär efter affär var för "vuxna".

Vi hade det riktigt härligt i alla fall, säskilt då vädret var så fantastiskt. Går allt som det ska, så kommer jag nog tillbaka igen i spetember i år. Vi får se.

Förresten. Rubriken är nåt mamma sa då vi diskuterade brittiska pubar i Göteborg. Hon hade varit på Notting Hill som ligger i Linné, men blandade ihop den med Johannebar som hon inte kom ihåg namnet på och som hon sen också placerade i Landala. Då jag påpekade att Johannebar låg i Johanneberg var mamma tvungen att försvara sig, hence "Johanneberg är mera Landala än Notting Hill"

The Boss Man Bruce

Jag hinner knappt hem från London innan det är dags att gå och lyssna på bra musik igen. Denna gången var det Ullevi och Bruce Springsteen som kallade. Förra gången (2003) var verkligen jättebra så mina förväntningarna var höga. Innan konserten gick jag hem till Ulrika för att grilla och ha lite pre-Bruce kul. Drickan var bra, maten bättre och sällskapet bäst. Vi åkte alla ner tillsammans, men då de hade sitt- och ståplats sa vi adjö vid Bergakungen och jag mötte upp med mina föräldrar och deras vänner med familjer. Sen gäller det ju att ha kontakter vilket föräldrarnas ena vän hade och vi fick allihopa rosa band runt handleden och kunde med dem gå ända längst fram till scenen in framför de normala kravallstaketen. Jag kände mig riktigt speciell!

Konserten började och han var lika bra fortfarande, dock tyckte jag nog förra konserten var lite bättre, lite mera ös i den om jag minns rätt, fast det spelade egentligen ingen roll. Man behövde bara titta upp på skärmarna och se Bruce enorma leende när han satt ner på scenen och lutade sig mot publiken som gladeligen tog emot honom. Han är en man som älskar att ge lika mycket som han får. De verkade verkligen ha kul på scen och göra lite som de ville. Han gick runt på scenkanten och plockade upp skyltar från publiken med låtnamn och verkade nästan välja sin setlista utifrån dem. Det var såklart inte riktigt så, men ändå. Som avslutning körde han Twist & Shout och hela Ullevi hoppade och dansade. Denna Stadium breaker var ett perfekt slut på en härlig kväll.

Mobilen tar inte de bästa bilderna:

Början på låten Backstreets:



En inte så bra inspelning av Waitin' on a sunny day, en mycket bättre låt:

Världen utanför mitt fönster

Titta vad som trillade ner från våningen ovan. Inte ofta världen brakar in på en på det sättet.

Hard Rock Calling - Crossroads Finale

Efter nästan två timmar tackade Clapton för sig och gick av scenen. Men alla visste ju att han skulle komma tillbaka. Under hela hans spelning hoppades jag att han skulle spela Robert Johnsons Crossroads och då också ta med sig Mayer ut på scen. De har tidigare spelat den tillsammans. Detta hände ju inte under Claptons två timmar, så mitt sista hopp var hans encore. Snart kom han ut igen och bandet började spela Crossroads till min stora förtjusning. Robert Randolph som spelade tidigare under kvällen (innan jag kom dit) började tillsammans med Clapton, sen till stort jubel kom Sheryl Crow ut och sjöng första versen. Strax efter under ännu mera jubel och skrik hängde Mayer på sig sin gitarr och började spela. Ett gitarrsolo, en sjungen vers och ännu ett gitarrsolo senare var det Claptons tur att ta sista versen och solot. Hela publiken var i extas och jag var en av dem. Detta var verkligen en fantastiskt rolig kväll!

Robert Randolph med sitt instrument som jag inte vet vad det kallas.

John Mayer kommer ut och börjar spela.
Tillsamman med Eric Clapton.
Så tackade de alla för denna kvällen och sedan var det bara att börja vandra hemåt. Skönt att vi inte bodde så långt därifrån.

Crossroadsfinalen från då Sheryl Crow kommer ut och sjunger:

Hard Rock Calling - Eric Clapton

Kvart över åtta steg Eric Clapton upp på sen och jublet var gigantiskt. Det var han alla hade väntat på. Jag var inte särskilt haj på Claptons musik innan, mer än några av de allra största som jag hört, men han var riktigt bra. Både på att rocka loss och att spela gitarr. Hans framträdande varade som en riktig konsert i ca. två timmar. Det var lite enformigt ibland, men ändå så bra. Efter alla hans gitarrsolon och riffs kan jag förstå varför uttrycket/slogan "Clapton is God" har uppkommit.

Låtar som spelades var:
Layla
Cocaine
Wonderful Tonight
Hoochy Coochy Man
Why Do You Have to Be so Sad
och många fler...

Gitarrsolo av Eric Clapton själv:



Och så låten Layla som fick hela publiken att dansa och klappa:

Hard Rock Calling - Mellansnack

Det var rejält med folk framför scen. Bilden togs under John Mayers framträdande så jag kan bara tänka hur det blev sen när Eric Clapton gick på. Läste nånstans att det var ca. 50,000 människor där.

Bild på publiken fast från annat håll. Här förstår man inte att det är så mycket folk.

Toakön innan Eric Clapton ska börja spela. Kön ringlar ut ur bild till höger, rundar en stor strålkastarpelare en bit bort och sen tillbaka in i bilden för att sen försvinna ut till vänster och fortsätta en bit till. Jag valde att inte ställa mig i kön.

Sidebar

Vaknade i morse av att det lät i rummet bredvid mitt. Konstigt tyckte jag då min bror började jobba kl. 6.00. Jag steg upp ur sängen och vad möttes jag av i matrummet om inte utav en talgoxe som försökte flyga ut genom det stängda fönstret. Med mamma i telefonen, vinterkappan på (jag ville ju inte bli attackerad av den lilla fågeln) och lugnande bebisspråk till talgoxen lyckades jag få upp fönstret och den lilla pippin flög glatt ut.

Ett lyckligt slut för alla och jag var klarvaken.

Hard Rock Calling - Sheryl Crow

Då jag inte var lika intresserad av Sheryl Crow (fast hennes musik är riktigt bra) valde jag att leta upp föräldrarna och lyssna därifrån istället. Vi satt på gräset, drack öl och cider och lyssnade. När någon av mina favoritlåtar dök upp, vilket var ganska ofta, ställde jag mig upp så jag kunde se scenen. Hennes framträdande varade i mer en timma medan Mraz och Mayer båda spelade i ca. 45 min. Om jag inte tyckte att Mraz passade in i lineupen så tycker jag att Crow verkligen gjorde det. Hon är en riktig rockartist, och det finns inte så många kvinnliga sådana.

Här höll jag inte koll på alla låtarna, men några som spelades var:
God Bless This Mess
My Favourite Mistake
First Cut is the Deepest
Soak Up the Sun
Everyday is a Winding Road
All I Wanna Do is Have Some Fun
If It Makes You Happy

Sheryl Crow sjunger Soak Up the Sun och jag tittar runt på folket runt omkring:

Hard Rock Calling - John Mayer

Så var det då dags för han jag såg fram emot mest. Då jag hade så bra plats hittad valde jag att stanna kvar mellan framträdandena, men tacka vet jag festivaler för då går det undan. Efter en kvart kom Mayer ut på scen och det var igång. Hans continuumlåtar är alla fortfarande lika bra, men det var hans bluesversion av Duffys låt Mercy som var fantastisk! Det var fler gitarrsolon än sång under hans för mig alldeles för korta show, men det gjorde inget. Att han sen avsluta med favoriten Gravity gjorde det hela komplett.

Låtar som spelades var:
Waiting on the World to Change
I Don't Trust Myself (with Loving You) med intro
Belief
Mercy
Vultures
Stitched Up
Gravity (I've Got Dreams to Remember)




Då jag hellre lyssnade än filmade under Mayers framträdande kommer här nån annans filmer, men de är lika bra för det (Mrazs klipp var inte heller från mig).

Bluesversionen av Mercy som alla borde höra:



Så Mayers avslutning med Gravity: