Beröm ger livet det lilla extra

Har upptäckt att det spelar ingen roll hur gammal jag blir, jag blir fortfarande lika glad över beröm. Och då menar jag inte när ens föräldrar säger till en hur duktig man är. Visserligen en viktig del i livet, men jag menar lärare, vänner, chefer, människor man inte förväntar sig något av.

På gymnasiet fick jag ofta beröm för det jag höll på med. Var visserligen en riktigt överambitiös tjej på den tiden. Boy att det är borta nu... Nu för tiden är det mest bara tentor som skrivs och där kan man bara ha rätt eller fel, det finns inte så mycket beröm att ge. Men så läste jag förra läsperioden en engelskakurs där assignments skulle in varannan vecka och äntligen fick jag det jag saknat under hela min chalmerstid. Jag fick tillbaka en uppsats med nästa inga fel (duktiga mig!) och beröm för en väl skriven text. *skiner av lycka* Men det tar inte slut där. Skriver ett kandidatarbete nu i trean på ett företag kallat Tyréns. Vi har därför två handledare, en där och en i skolan. Kom precis från ett möte med Gunnar (skolhandledaren) där han var imponerad av vad vi hade åstadkommit under denna tid. En varm känsla sprider sig i kroppen och dagen känns genast lättare.

För att avluta detta menar jag att vi får inte glömma bort hur viktigt det faktiskt är att ge beröm, att visa när vi tycker att någon har gjort något bra. Det gör livet lättare att leva.